Jag kan jag också…

I helgen som var hälsade jag på min mamma i Stockholm. Vi var bjudna på trädgårdsfest i det radhusområde där mina föräldrar tidigare har bott i över 50 år. Alla som var med och byggde på 60-talet och alla som bodde där nu var bjudna. Det blev en lyckat kväll med många kära återseenden.

Det slog mig när vi gick runt i området hur stilfulla och välbehållna ”våra” radhus var. Stilen som var trendig på 60-talet är fortfarande trendig. Det enkla med rena, raka linjer. På den tiden vitputsad fasad med olika färger på dörrarna. Idag är vissa fasader fortfarande vitputsade men några har fått tegel.

I de små trädgårdarna fanns allsköns blomster med ljuslyktor, stenar, gräs och buskar. Jag blev så avundsjuk av att se hur duktiga vissa är på att inreda sina trädgårdar. Det såg så trivsamt ut. Så vill jag också ha det. Men det är ingen idé att kämpa. ”Trädgård” inte är min starka sida. Inga gröna fingrar här inte. Det blir på sin höjd lite krukor.

Men när jag på söndag eftermiddag kom hem och fick syn på mina kära växter/krukor (man behöver vara borta ett tag) som jag, trots dåligt självförtroende, har lyckats driva upp, blev jag riktigt glad. Jag kan ju jag också. Pelargonen (jag har flera stycken) bestod av en liten pinne när jag envist försökte driva fram den. Nu är den så här vacker. Och jordgubbarna har också givit frukt. En hel del har vi njutit av de goda och söta bären. Så nog kan jag allt. Det behövs ju inte så mycket för att det ska bli trivsamt.

/Monica

 

augusti 29, 2012Permalink